Det är en skrämmande skildring sedd från barnens perspektiv i missbrukarfamiljer. Ett liv med ständig ångest och rädsla. En fråga man kan ställa sig är hur man som förälder kan utsätta sina barn för detta. Men tyvärr med missbruk försvinner vuxenhet och vett och då förstår många inte att det behövs hjälp utifrån. Huvudpersonen Leena lär sig alltför fort olika tillmälen och grova uttryck precis som hennes kamrater. Berättelsen berör då den även om den är en påhittad roman skildrar just vardagen för så många barn i samhället som får leva med aggresiva, berusade eller påtända föräldrar. Jag kan mycket väl förstå varför den fick Augustpriset 2006.